Kongregationen Sancta Elisabeths Systrar

Elisabethsystrarnas kongregation är en gemenskap vilken har Jesus Kristus som livets medelpunkt, väg och mål – en gemenskap som ställer sig till förfogande för Guds verk i vardagen genom frivillig överlåtelse i kyskhet, fattigdom och lydnad, en gemenskap vars medlemmar under dagens lopp ständigt på nytt inriktar sina liv och arbete mot Gud genom böne- och meditationsstunder.

År 1842 grundade Klara Wolff med tre väninnor kongregationen Sancta Elisabeths Systrar i Nysa/Schlesien.

Tillsammans sökte de förverkliga den uppgift, som de insett att Gud kallat dem till: att utan hänsyn till stånd och religion vårda sjuka i deras hem.
De valde S:ta Elisabeth av Ungern till sitt skyddshelgon och kallades hädanefter Systrar av den heliga Elisabeth. Den lilla gemenskapen växte snabbt. Liksom den heliga Elisabeth levde de efter mottot:

”Vi måste göra människorna glada.”

Maria Merkert blev kongregationens första generalföreståndarinna. Vid hennes död år 1872 fanns det nära 500 systrar i 90 olika hus.

Kongregationen spred sig tidigt till olika länder.

Kongregationen är indelad i provinser och har i dag ungefär 1300 medlemmar.
Idag finns Elisabethsystrar i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Italien, Polen, Litauen, Ryssland, Ukraina, Georgien, Tjeckien, Brasilien, Bolivia, Paraguay, Tanzania och Det Heliga Landet.

Moderhuset (Generalatet) är i Rom.

Elisabethsystrarna i Norden
Den heliga Elisabeth blev tidigt känd i Sverige genom franciskanernas förmedling, och hennes namn skrevs in i vår kalender på hennes dödsdag den 17 november. Efter reformationen bleknade hennes minne, men inte helt. När Elisabethsystrarna kom till landet 1866 var det lätt att anknyta till bilden av en kvinna som varit de sjukas och fattigas vän.

Elisabethsystrarnas kongregation grundades i Tyskland 1842 av Clara Wolff tillsammans med tre väninnor: Maria och Mathilde Merkert och Franziska Werner. De betraktade sig inte som ”nunnor” och avlade till en början inga ordenslöften utan ville vara en gemenskap av bön och arbete. De kallade sig de Grå systrarna och tog som sin uppgift att betjäna sjuka och fattiga i deras hem, oavsett konfession. En ekumenisk anda präglade således gemenskapen från början.

Gruppen växte, men fick snart problem med myndigheterna, såväl de världsliga som de kyrkliga. Under Claras ledning tog sig systrarna igenom svårigheterna, men kort därpå, 1852, dog Clara Wolff till följd av en olyckshändelse på väg till de sjuka. Maria Merkert fick då ledningen, och det var hon som organiserade gemenskapen till en kongregation. 1859 fick den kyrklig stadfästelse med namnet Sankta Elisabeths Grå systrar. Den apostoliske vikarien i Sverige, Laurentius Studach, hörde talas om Elisabethsystrarna och in¬bjöd dem att komma hit. I april 1866 sändes två systrar från moderhuset i Nysa till Stockholm. De följdes snart av flera. De ägnade sig åt den katolska skolan och skolhemmet samt grundade tillsammans med drottning Josephina ålderdomshemmen Josephinahemmet (1873) och Oscar I:s minne (1876). Det var för övrigt Elisabethsystrar som vårdade drottning Josephina under hennes sista sjukdom och höll vaka vid hennes dödsbädd.

1924 öppnade de ett sjukhem på Brahegatan. Som utbildade sjuk¬sköterskor — vilket på 1860-talet var något nytt — utövade de ambulerande sjukvård i Södermalms fattigkvarter och så småningom även i andra städer, och alltid, enligt kongregationens stadgar, oavsett samfund och tro. 1874 kom de till Malmö. Där upprättade de 1930 ett modernt sjukhus (sedermera sjukhem). 1892 kom de till Gävle och 1894 till Göte¬borg. Verksamheten utsträcktes även till Norge och Danmark.
Kring sekelskiftet räknade kongregationen över tvåtusen systrar. År 1902 blev Sverige en egen pro¬vins inom kongregationen. 1931 öppnade de verk¬samhet i Norrköping; då var omkring 75 Elisabeth¬systrar verksamma i landet.

Andra världskriget medförde hårda slag. På kon¬tinenten arbetade systrarna bland krigets offer: utbombade, sårade, hemlösa och frysande männi¬skor. Samtidigt utsattes de, som ordensfolk i all¬mänhet, för nazisternas förföljelser och övergrepp. 1945 förstördes moderhuset, som då låg i Breslau, av brand- och sprängbomber, sedan följde den ryska ockupationens skräcktid.

249 Elisabethsystrar dödades, mördades eller svalt ihjäl.

Sancta Elisabeths Systrar i Sverige

Det var kyrkoherde Johann Georg Huber på Söder som vid ett möte med missionsvikarien Eduard Müller från Berlin, när denne besökte Sverige år 1865, bad honom om hjälp till sitt pojkhem på Söder. Efter förhandlingar med hjälpbiskopen Wlodarski i Breslau/Wroclaw och vår kongregations första generalföreståndarinna Moder Maria Merkert blev han bönhörd.

I mitten av april 1866 sändes 2 Elisabethsystrar som var verksamma i Berlin till Stockholm/Söder. De hade hand om prästernas hushåll, inklusive den apostoliske vikariens, det nämnda pojkhemmet, hjälpte till i den katolska skolan, utövade ambulerande sjukvård och besökte fattiga, först och främst katoliker, men även andra som bad om systrarnas hjälp.

Först sedan en drottningens kammarjungfru upptäckte systrarna i S:ta Eugenia kyrkan och berättade detta för drottningen, tog drottning Josephina kontakt med systrarna. Det blev ett intensivt samarbete mellan drottningen och systrarna, som resulterade i att instifta Josephinahemmet och Oskar I:s Minne med hjälp av systrarna. Hon tog kontakt med vår dåvarande generalföreståndarinna Moder Maria Merkert och senare med Moder Franziska Werner och bad om det antal systrar hon behövde till dessa 2 institutioner.

Redan 1874 började verksamheten i Malmö. En av de två första systrarna som kom till Stockholm skickades dit att starta upp. Även här var det hjälp i församlingen, i den katolska skolan och ambulerande sjukvård.

1873 startades Josephinahemmet, 1875 Oskar I:s Minne, 1876 grundades en filial på Norra Smedjegatan, först och främst för ambulerande sjukvård. Det fanns inte plats i lägenheten på Söder för systrarna som ägnade sig åt den ambulerande sjukvården. Endast några månader hade systrarna här hand om prästens hushåll.

1892 kom de första systrarna till Gävle och 1894 till Göteborg. I Gävle var det förutom ambulerande sjukvård även allehanda hjälp i församlingen. I Göteborg var det uteslutande ambulerande sjukvård.
1905 öppnades ett hus i Stockholm som tog hand om flickor. Våra äldre systrar fick där ett hem till 1946, sedan blev Stäket hem för dessa äldre systrar.

Omkring 1900 fanns nära 60 systrar i Sverige i 7 olika hus. Med tanke på det stora avståndet till det dåvarande moderhuset i Breslau/Schlesien-Tyskland, beslöt generalledningen att Sverige skulle bli provins. Efter att ha fått godkännandet av katolska kyrkans myndigheter i Rom år 1901 blev husen i Sverige en egen provins med huset på Norra Smedjegatan den 24 april 1902. Sedermera flyttade det till Brahegatan år 1924 blev och huset där blev provinshus.

Under årens lopp fanns även några år verksamhet i Norrköping, i Uppsala och i Djursholm. I Malmö, i Stockholm på Brahegatan, i Gävle och i Norrköping inrättades sjukhem av olika storlek. I över 150 år har Elisabethsystrar varit verksamma i Sverige.

I dag ägnar sig Elisabethsystrarna åt sjuk- och åldringsvård respektive och församlingsverksamhet.

All kraft till att tjäna Gud i de behövande, samlar vi i mötet med Gud under den dagliga heliga Mässan, i vår gemensamma och privata bön.