Kongregationens spiritualitet.

I vår inre inställning lever och uppfyller vi Guds sändelse, som utgör vår kongregations spiritualitet.

Denna spiritualitet visar sig i det vi är som andlig gemenskap och i det vi gör.

Moder Klara Wolff har bestämt vår spiritualitets grundform. Hon var öppen för Guds kallelse och tog emot Hans nådegåva. Hon visade medkänsla för tidens människors nöd och ville hjälpa där det var mest nödvändigt. Detta bildade fundamentet för den andliga grundhållningen som utvecklat sig och fick sin speciella form genom våra första systrars insikt och mål, genom deras fromhet och mänsklighet, intellektuella och andliga gåvor som de tagit med sig till gemenskapen.

Den heliga Elisabeth- vårt skyddshelgon

Den heliga Elisabeth är beskyddarinna för Kongregationen för St:a Elisabeth Systrar. Hon levde under medeltiden. Hon älskade fattigdom och ville tjäna fattiga med hela sitt hjärta. Hon leddes av den helige Franciskus av Assisi anda.

Hon föddes 1207 i Ungern. Hennes föräldrar var, Andreas och Gertrud av Ungern. Vid 14-års ålder gifte hon sig med Ludvig lantgreve av Thüringen. (Därför beskrivs hon i tysktalande länder som Elisabeth av Thüringen, men i övriga världen som Elisabeth av Ungern.) Ludvig och Elisabeths gemensamma liv präglades av ömsesidig kärlek och tålamod.
Elisabeth blev änka vid 20 års ålder.

Under år 1228 avlade hon sitt löfte i Franciskanernas tredje orden.

Hennes biktfader var fader Konrad som behandlade henne mycket strängt. Han ville att hon skulle nå en hög grad av andlig kunskap så snabbt som möjligt. Ensam vårdade hon spetälskade och sjuka människor. Elisabeth dog 1231 av utmattning endast 24 år gammal. Påve Gregorius IX helgonförklarade Elisabeth år 1235.

St:a Elisabeth presenteras i konst ofta med rosor och bröd, även bland sjuka människor genom att ge dem stöd. Dessa händelser är ett tecken på underverk som hände under den heliga Elisabeths liv.
En är en vacker historia om bröd, då hon under sin makes frånvaro, lämnade det åt de fattiga. När Ludvig hörde om det blev han mycket orolig och drog i hennes kappa och han trodde nog att hans skulle få se brödet. Men något annat hände. Från manteln regnade det röda rosor. Liknande företeelser inträffade flera gånger. En annan gång, när Ludvig återvände från en resa vårdade Elisabeth en spetälsk bonde i sitt sovrum. När det upptäcktes av lantgreven såg han istället den korsfäste Kristus.
Den heliga Elisabeths exempel gjorde att lantgrevinnan av Thüringen, blev de Grå Systrarnas beskyddare. De första systrarna kände den heliga Elisabeths liv väl, eftersom de tillhörde Franciskanernas tredje orden, samma som Elisabeth under sin levnad var med i.

Den heliga Elisabeth var ett utav medeltidens mest omtyckta helgon inte bara i Ungern och Tyskland, utan också här hos oss, fastän hon aldrig var i Sverige. Hennes minne lever kvar, inte minst i de talrika Elisabethframställningarna här i vårt land. Dessa bilder vill vara mera än bara pietetsfullt uppsatta prydnader och värdefulla konstskatter. De har ett budskap till oss, de vill påminna oss om ett liv, som i sin yttre form visserligen är oss helt främmande, men som ändå kan vara ett uppmun¬trande exempel för både vuxna och barn under vår gemensamma väg till Gud.
Elisabeth fick uppleva hur det känns, att inte bli förstådd på grund av sitt annorlunda väsen, sitt främmande temperament. Hon lärde sig dock att anpassa sig till den nya miljön i ett främmande land. Ändå vågade hon alltid vara sig själv. Hon följde sin kallelse, ända till slutet och visade därmed, hur man blir fri och lycklig.
Elisabeth kallas ”kärlekens och ödmjukhetens helgon”.

Elisabeths minne lever kvar. Må detta minne bli allt mer levande i den anda av kärlek till både Gud och människor, som inspirerade henne, och som även vår tid och vårt nuvarande samhälle är i stort behov av.

Den heliga Elisabeth har en speciell plats i vårt klosterliv. Hennes dag firar vi som patrocinium.

Den heliga Elisabeths fest förbereds med en novena. Vi firar den i alla kongregationens kapell som en särskild fest. Hennes spiritualitet, som byggdes på Evangeliet, och hennes radikala efterföljelse i Kristus fick våra grundarinnor att välja henne till skyddshelgon för kongregationen år 1850 och uppkallade den gemenskap de grundade efter henne.

”Marias besök – vår särskilda högtidsdag

Maria, Herrens moder, intar en privilegierad plats i Guds frälsningsplan. Hon är vår förebild i tro och visar oss vägen till Kristus.

Våra grundarinnor kännetecknades av en stor vördnad för Guds moder. I förtröstan på hennes hjälp bestämde de ” att varje syster skulle vara förpliktad genom ett heligt löfte att fira Marias besök hos Elisabeth som sin särskilda högtidsdag”. I festhemligheten för denna dag finner vi vår andliga inriktning och vår kallelses djupa mening: att som Maria ta emot Guds ord i tro och i dess kraft tjäna människorna.

Vi förbereder oss med ett triduum inför denna löftesdag. På själva festdagen firar varje konvent Eukaristin i kongregationens intentioner. Vi förnyar våra löften den dagen.

Med Kyrkan firar vi de liturgiska Mariafesterna och vänder oss i vår dagliga bön av kärlek till Maria och i olika intentioner rosenkransen.
Det är en meditation över Jesu liv – ett sammandrag av Evangeliet. Det är en meditation i gemenskap med hela Kyrkan i synnerhet med Maria, hon som stod Herren närmast alltifrån början.

Jesu hjärtas högtid

”Så ville Han draga alla till sig
och låta oss ösa med glädje ur frälsningens källor”
(ur prefationen på Jesu Hjärtas Dag)

Av Kristusfesterna står Jesu Hjärtas Dag genom våra grundarinnors vigning oss särskilt nära.

Jesu hjärta, som våra grundarinnor vigde sitt verk till år 1842, gav dem ljus och kraft till deras apostolat. Sedan dess är andakten till Jesu hjärta en värdefull tradition för oss. Liksom våra grundarinnor och deras första medsystrar öppnar vi oss för Jesu kärlek för att ge den vidare till människorna.

Varje fredag, och särskilt på Jesu Hjärta fredagen, tänker vi med bot och offervilligt sinne på vår Herres förlösande kärlek.

Vår kongregations skyddshelgon

Vi firar:
– den helige Josef som det inre livets beskyddare,
– martyrerna Cosmas och Damianus, vid vars fest våra grundarinnor vigde sitt verk åt Jesu allraheligaste hjärta,
– den helige Franciskus av Assisi som våra grundarinnors beskyddare,
– den helige Augustinus som kyrkolärare,
– den helige ärkeängeln Mikael som Kyrkans skyddspatron,
– den helige evangelisten Johannes som den heliga Elisabeths älskningshelgon.

Dessa fester firar vi på de i Kyrkans kalender förutsedda dagarna.

Vår kongregations början, dvs den dag den grundades, firar vi den 27 september.